Varierande fart

Har idag suttit till ratts på en av våra största motorvägar. Och en sak står fullständigt klar: Folk har svårigheter. Nu är ju detta knappast några nyheter för er kära läsare av denna blogg, men nu pratar vi problem som är diagnostiserbara på flera plan, såväl psykiskt som fysiskt. Det handlar om rytm och fart i trafiken. Tänker speciellt på föraren av en blå Ford som jag hoppas slutade sin färd mot en bergvägg. Först köra han om mej då jag åker i ca 120 km/h. 30 sekunder senare då den ena filen på vägen plötsligt försvunnit (huruvida detta påfund med omväxlande en och tvåfiliga vägar är en sämre ide än kaviar med banansmak får vi diskutera en annan gång) så finåker vi i 85 km/h. Sen när omkörningsfilen återuppstått och jag med fullt blod och laddtryck ska åka om spillprodukten av vuxet okynnesjuckande så acclererar psykostrafikanten upp till 130 km/h igen! Då jag inte kör min egen bil och inte vill starta en vettlös biljakt så håller jag mej rimligt lugn och ligger kvar bakom. Det enda tecknet på viss irritation är möjligen att jag tuggar fradga som en travhäst, men det är det enda. Sedan blir det vanlig väg, ni vet där man har varsitt körfält utan vajer i mitten, oldschool. Vi lunkar på i runt 95 km/h och viss harmoni börjar smyga sej på. Men säg den glädje som varar, snart är vi nere i 70 km/h och jag börjar fundera på om jag kan helt enkelt ska klippa fanskapet i aktern när jag ser varför vi färdas obetydligt snabbare än promenadfart: fartkamera. 20 km/h i timmen marginal är tydligen lagom. Om det är fartkamera på en 20 väg, stannar folk då? Inte värt att chansa...

Er trogne vilt gestikulerade bakom ratten