Med livet som insats

Har ju börjat pluffsa till mej. Det är inte kul för någon, sambo eller katt. Inte mej själv heller, att liksom gunga och skumpa fram. Så det ska rådas bot. Så jag har här i veckan hängett mej åt powerwalks. Eller som man på svenska till äventyrs kan säga, promenader. Känns ju lite häftigare att tänka "nu ger jag mej ut på powärwålk, yea baby!". Ja nåväl, vi lämnar det semantiska därhän.
På bilden ovan kan ni se min rutt och alla de faror jag ställs inför under den dryga timman det tar för mej att svettandes skumpa runt min powerwalkbana. Högsäkerhetsanstalt med mördare och bandider dinglande på muren, vildmark och outback, håresande fink, mes och väsande gräsand i reservatet. Så långt brukar allt gå väl med några köttiga fågelbett och ett dussin livshotande vildmarkssjukdomssymptom på sin höjd. Värre blir det uppe i industrimorådet där undertecknad tilläts tjäna sitt leverböd under några år. Där ställs jag inför brutala män med jobb! Med skammens hetta på kinderna får jag hukandes småspringa förbi dessa framgångsrika alfahanar med glåpord haglandes i nacken. -Sluta, jag jobbar natt! brukar jag håglöst ropa till de avlönade, men till ingen nytta. Efter denna pers är de lissmande och trippande, likväl vansinninga stadsmänniskorna en lätt match. Vid det här laget brukar jag svettas vilt och med galen uppsyn frusta -Vatten och vitt bröd! till alla jag ser. Har en avärjande effekt på stadsmänniskorna.

Er trogne, med livet som insats